I takt med att medellivslängden ökar ska allt fler pensionärer försörjas av allt färre sysselsatta på arbetsmarknaden. För att få denna kalkyl att gå ihop vill politikerna att befolkningen ska arbeta högre upp i åldrarna, och en stor förändring på området inträffade 2019 när den blocköverskridande pensionsgruppen – bestående av samtliga riksdagspartier förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – fattade beslut om successivt höjd pensionsålder i Sverige. En annan större förändring kom 2008 när den borgerliga alliansregeringen, med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, minskade möjligheten till förtidspensionering. Robin Jonsson, forskare på Göteborgs universitet, har i sin färska avhandling tittat närmare på vad som främjar eller försvårar ett längre arbetsliv. 

Det längre arbetslivet har länge setts som en politisk fråga som rör relationen mellan stat och individ, samtidigt som det organisatoriska perspektivet har glömts i debatten. För att möjliggöra ett längre arbetsliv krävs åtgärder och anpassningar på arbetsplatserna men mycket tyder på att arbetsgivarna har varit avvaktande.

 

Samtidigt som politikerna höjer åldersgränserna i pensionssystemet för att få befolkningen att arbeta längre pågår en debatt om förekomsten av ålderism – det vill säga negativa föreställningar om och diskriminering av äldre – i arbetslivet, ett ämne som Akavia Aspekt har rapporterat om regelbundet. Till exempel visar en svensk studie från 2017 att sannolikheten att få svar från en arbetsgivare är påtagligt lägre för arbetssökande som är över 40 år. Robin Jonsson betonar att hans avhandling inte primärt handlar om ålderism utan om just möjligheter och hinder på organisatorisk nivå för ett längre arbetsliv. 

Robin Jonsson– Men möjligheterna och hindren är indirekt kopplade till ålderism. Det kan till exempel vara så att en äldre person vill och kan fortsätta arbeta samtidigt som arbetsplatsen förväntar sig att den äldre ska gå i pension vid en viss ålder eller helt saknar en strategi för hur arbetssituationen ska anpassas för äldre, säger Robin Jonsson.

 

I sin avhandling har han analyserat befolkningsrepresentativ registerdata från Statistiska  centralbyrån (SCB), genomfört en enkätundersökning med totalt 4500 anställda över 55 år inom Göteborgs stad och intervjuat ett tjugotal linjechefer och HR-stöd inom vård- och omsorgssektorn. Låt oss börja med enkäten. Där fick deltagarna frågor om när de tänker gå i pension och vad som kan påverka deras vilja att fortsätta arbeta även när de har uppnått pensionsåldern. En viktig faktor var att få en individuellt anpassad arbetssituation, till exempel ökad flexibilitet i arbetstiderna eller mer lämpade arbetsuppgifter.

–  Beroende på individ kan det handla om både mer och mindre ansvar eller både mer lugna och mer utmanande arbetsuppgifter. Man vill att arbetssituationen ska matcha ens önskemål, motivation, förmåga och vilja vid tidpunkten. Studien visade att de som har lyckats få till en sådan individuell överenskommelse med arbetsplatsen tenderar att vilja gå i pension senare, säger Robin Jonsson.

Studien visade dock att sådana individuella arbetsöverenskommelser inte är särskilt vanliga, i alla fall inte bland de anställda inom Göteborgs stad och sannolikt inte heller på svensk arbetsmarknad generellt sett, menar Robin Jonsson.

–  Inom vissa verksamheter var det mer vanligt förekommande med sådana överenskommelser, bland annat där de anställda hade en högre utbildningsnivå. Men på det stora hela är det inte vanligt, säger han.

En delförklaring till detta är att den svenska arbetsmarknaden, till skillnad från exempelvis den amerikanska, är präglad av kollektiva avtal mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer.

–  Kollektiva lösningar med likabehandlings- och rättviseideal uppfattar de flesta svenskar som positivt men sådana lösningar kan också leda till hinder för lägre chefer att hantera individuell variation i förmåga och önskemål, säger Robin Jonsson.

 

Låt oss gå vidare till intervjustudien där Robin Jonsson intervjuade ett 20-tal linjechefer och HR-stöd inom vård- och omsorgssektorn. Syftet var att ta reda på hur de förhåller sig till och arbetar med frågan om ett längre arbetsliv. Resultatet visade att vård- och omsorgsorganisationerna ofta saknar policys för att kunna behålla och hantera äldre medarbetare. Läget blir inte bättre av att cheferna har en hög arbetsbelastning som hindrar ett mer långsiktigt strategiarbete med fokus på att tillvarata den äldre arbetskraften. Inom dessa verksamheter finns också starka likabehandlingsideal som färgar arbetssätt och personalpolicys och som begränsar individuella lösningar, berättar han.

–  En äldre med knäproblem eller högt blodtryck förväntas utföra i stort sett samma arbetsuppgifter som en 19-åring. Detta gör det svårare att behålla äldre medarbetare trots att de kan ses som värdefulla resurser i organisationer som ofta har personalbrist, säger Robin Jonsson.

För att få bukt med problemet behöver välfärdsorganisationerna jobba mer proaktivt.

Den högre ledningen måste utarbeta strategier för att kunna behålla äldre medarbetare och förankra dessa på samtliga organisatoriska nivåer, säger han.

 

I en annan delstudie analyserades befolkningsrepresentativ data från SCB. Robin Jonsson undersökte när svenskarna tenderar att gå i pension och hur detta hänger ihop med deras hälsa och arbetsförhållanden vid tidpunkten. I linje med tidigare forskning fann han att ett fysiskt ansträngande jobb och en lägre arbetsförmåga var kopplat till tidigare pensionering.  Men han såg också att de äldre som trivs på jobbet och som har möjlighet att påverka sin arbetssituation lämnar arbetslivet senare, trots att de brottas med någon form av ohälsa.

–  Det är viktigt att arbetsplatserna tar hänsyn till detta. Med en anpassad arbetsmiljö eller anpassade arbetsuppgifter kan och vill många äldre fortsätta jobba, säger han.

 

En övergripande slutsats av Robin Jonssons avhandling är att äldres förmåga och vilja att arbeta längre påverkas av samspelet mellan individuella och organisatoriska faktorer – någonting som ofta förbises i den politiska debatten om det längre arbetslivet. Hans förhoppning är att medvetenheten i frågan ska öka på arbetsplatserna, eftersom arbetsgivarnas delaktighet och engagemang är viktigt för att möjliggöra ett längre arbetsliv.

–  Att komma med tips är utanför min roll som forskare och akademisk företrädare men jag tror att det viktigt att man signalerar att man vill behålla de äldre på arbetsplatsen. Det kan man göra genom att erbjuda anpassningar efter individens behov och önskemål. Detta går inte alltid men ofta kan man göra åtminstone små justeringar när det gäller arbetstider och arbetsuppgifter, säger han.

Att ha en dialog är viktigt, menar Robin Jonsson. Ett alternativ är att arbetsplatsen inför medarbetarsamtal över en viss ålder där pensionen och arbetssituationen diskuteras. 

–  Det kan upplevas som ett känsligt ämne att prata om men om arbetsplatsen skriver in det i personalpolicyn så är det planerat och behöver inte bli en så stor sak, säger han.

 

Klicka här för att komma till avhandlingen.