Aspekt

Arbetsmiljö

Makten på nätet

Publicerad

Det är de som har makt i samhället som har makten på nätet. Det konstaterar Malin Holm, som lagt fram en avhandling i ämnet. “Det är tvärtemot den gängse bilden”, säger hon.

Malin Holm vid den statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet har gjort tre empiriska fallstudier för att studera hur onlineplattformar ger privilegier i offentliga debatten. 

– Tidningars kommentarsfält, bloggar och Twitter beskrivs ofta som demokratiska platser där fler röster får komma till tals. Men det är röststarka grupper, till exempel högutbildade personer med en maktposition som gynnas av hur onlineplattformarna är utformade, säger Malin Holm.

– Det som skulle vara inkluderande även för grupper som annars är marginaliserade, kan istället skapa hinder för demokratiska offentliga samtal, varnar hon. 

I en fallstudie tittade hon på hur ett antifeministiskt bloggnätverk växte fram under 2009 och 2010 och vilka medlemmarna var. 
– Det visade sig att det var väldigt resursstarka personer. Jag var förvånad att de var så många. Man skulle kunna tro att de var marginaliserade, men det var läkare, forskare och ingenjörer. Deras jämställdhetsmanifest publicerades på en av de mest lästa politiska bloggarna och fick genomslag i mainstreammedier, vilket inspirerade andra. Att vissa grupper upplever sig själva som marginaliserade behöver inte betyda att de är det, understryker hon.

– I USA är toppbloggarna en större elit än ledarna i tidningarna. Det behövs mycket resurser. Rörelserna kan ta plats för att de är resursstarka i termer av utbildning, idéer och en självpåtagen rätt att höras. De är vana vid en viss typ av teknik, vana att göra sig hörda och tycker att de har rätt att höras. Många upplever sig marginaliserade när de inte får höras.

Hon gjorde en nätverksanalys av nätverkets drygt 60 bloggare och studerade runt 30 av de mest centrala bloggarna mer ingående.

– De länkade till varandra och hade skapat en träningsblogg där de kunde blogga icke offentligt med strategin att träna upp varandra och tränade på argument i kommentarsfälten innan de började blogga. Två tredjedelar av dem var helt anonyma eller använde pseudonymer.

Hur kunde du veta att de var resursstarka?       

– Det framkom av hur de beskrev sig, hur de uttryckte sig, vad de refererade till för böcker och av deras egna teoretiska modeller. Ibland hade samma person startat flera bloggar. Historiskt har det varit privilegierade grupper som engagerat sig i antifeministiska rörelser och som backats av starka företag och högutbildade män. Skillnaden här var att det nu var dessa män som stod främst på barrikaderna.

I en annan fallstudie undersökte hon kommentarsfälten i etablerade dagstidningars digitala utgåvor på lokal och nationell nivå och intervjuade 27 chefredaktörer och redaktörer.

–Privilegierade grupper med åsikter som tidigare varit mer marginaliserade får mer utrymme för att plattformarna utformats för att driva trafik och få annonsintäkter, inte för att skapa en jämlik debatt av hög kvalité. Jämfört med forum som debattartiklar och insändare är inkludering mycket starkare kopplat till ekonomiskt incitament, vilket är väldigt beklagligt.     

Hon undersökte även maktstrukturen inom klassiskt marginaliserade grupper. Valet föll på den amerikanska hashtagen #Solidarityisforwhitewomen.

–Det var slående hur personer som identifierade sig som vita tog utrymme. De pratade mycket om hur de läste vad som skrev och tog till sig de svarta kvinnornas inlägg. Men resultatet blev bara att de tog utrymme från dem det gällde. De reproducerade en struktur av att jag är ett subjekt som studerar er, även om de ville väl blev det helt fel.

Vad skulle du vilja se?

–Jag skulle vilja att vita funderar över sitt agerande. Hur kan de bidra till att frågan lyfts utan att själva synas? Hur skulle de kunna göra, vad skulle de kunna använda för funktioner? Kanske retweeta? Istället för att bara ta bort det som är direkt olämpligt i kommentarsfälten skulle jag vilja att redaktörerna funderar på om det finns sätt att balansera diskussionen.

Man kanske skulle kunna undersöka vad, vem, vilka som kommer fram på plattformarna. Det är betydligt fler som skriver än som läser och inte många procent som kommenterar.    

Vad finns det egentligen för dynamik inne på plattformarna.

Blev du överraskad av något?

–Ja, i alla tre studierna. Jag hade inte väntat mig att man skapat kommentarsfält var så starkt kopplat till ekonomiska incitament och inte designat ett forum för demokratisk debatt och att det inte fanns någon genomarbetad tanke. Det var jag djupt chockad över. När det gällde antifeministnätverken var jag förvånad över att det inte bara var ledarna som var så privilegierade pionjärer. På Twitter var jag ibland förvånad över aningslösheten över hur den egna medverkan och den egna positionen påverkade diskussionen.