Aspekt

Arbetsmiljö

Den svenska modellen är satt under press

Publicerad

Allt fler osäkra anställningar, gigekonomi, minimilöner och sjunkande organisationsgrad. Den svenska arbetsmarknadsmodellen står inför en rad utmaningar.

När coronapandemin slog till mot Sverige i våras svarade fack och arbetsgivare med att bland annat komma överens om korttidspermitteringar som en väg att minska antalet uppsägningar.

Det är ett aktuellt och konkret exempel på hur den svenska
modellen kan fungera i praktiken.

– Det som är lite gulligt med den svenska modellen är att alla kan göra sig till vän med den. Det spelar ingen roll vilket parti det är frågan om, eller om det är en arbetsgivar- eller löntagarorganisation, säger Anders L Johansson, adjungerad professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och tidigare generaldirektör för bland annat Arbetsmarknadsverket.

– Men många gör misstaget att blanda ihop de resultat som uppnåtts med modellen, till exempel en regel på arbetsmarknaden, med vad den egentligen är.

Vad är den svenska modellen?

– Den ger förutsättningar för en maktdelning och en ömsesidig respekt som i sin tur gör att det går att hämta hem politiska och fackliga mål för arbetstagarna, men även för arbetsgivarna.

– Utan tvekan skakar modellen just nu i sina grundvalar. Men det beror inte främst på om man ändrar eller inte ändrar i las, utan framför allt på de mycket stora välfärds- och förmögenhetsomfördelningar som har skett under de senaste decennierna.

Ett annat sätt att beskriva kärnan i den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter själva i stor utsträckning styr och ansvarar för de regler som ska gälla på arbetsmarknaden.

– På en del områden, till exempel när det gäller arbetsmiljön, styr lagstiftningen. På andra områden kan parterna teckna kollektivavtal i stället för att följa lagstiftningen, och på ytterligare några områden finns det ingen lagstiftning alls. Lönesättningen är ett sådant. Den regleras enbart via kollektivavtal mellan parterna eller enskilda avtal, säger Anna Steen som är förhandlingschef på Akavia.

– En viktig del i den svenska modellen är också att parterna har ordning och reda i sina relationer, vilket bland annat har lett till att vi har få strejk- och konfliktdagar i Sverige.

Grunden till den svenska modellen var en mycket orolig arbets­marknad under 1900-talets första decennier. I början av 1930-talet hade Sverige till och med flest antal konfliktdagar i Europa. Under hot om lagstiftning kom LO och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) 1938 överens om det så kallade Saltsjöbadsavtalet, som lade grunden för den svenska modellen. Antalet konfliktdagar sjönk dramatiskt.

Mycket av det som står i avtalet gäller än i dag och är en väsentlig del i berättelsen om Sveriges väg från ett fattigt bondesamhälle till ett modernt och konkurrenskraftigt välfärdssamhälle.

Under sina dryga 80 år har modellen överlevt världskrig, rekordår, struktur­omvandlingar, olje- och kostnadskriser, globalisering, avregleringar, ekonomins liberalisering och övergången från industrisamhälle till tjänsteekonomi.

Under 1970-talet fick Sverige två nya lagar som delvis tog över sådant som tidigare var kollektivavtalsreglerat – medbestämmandelagen (MBL) och lagen om anställningsskydd (las) – och som enligt kritikerna innebar att maktbalansen delvis förändrades.

Även från senare år finns det tydliga exempel på ökad politisk inblandning förutom januariuppgörelsens hot om att ändra las om inte parterna själva kommer överens. Ett tydligt sådant är olika statliga satsningar på högre lärarlöner. Ett annat är återkommande krav från riksdagens oppositionspartier på att polislönerna bör höjas kraftigt.

Från EU-kommissionens sida föreslås dessutom gemensamma minimilöner i unionen, vilken vore ett direkt brott mot den svenska modellen. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har dock lovat att lagstiftningen ska utformas så att den inte hotar den nordiska arbetsmarknadsmodellen där parterna förhandlar om löner.

Det är inte bara lagstadgade minimilöner som utmanar den svenska modellen. Det gör också den växande mängden osäkra anställningar och framväxten av en ny gigekonomi. Men kanske framför allt minskad facklig organisationsgrad. I flera sektorer och branscher är i dag färre än hälften med i facket.

Bland tjänstemän och akademiker ökar dock den fackliga anslutningen. Den 30 juni i år hade Saco-förbunden tillsammans drygt 706 000 medlemmar, vilket var en ökning med en procent jämfört med året innan. Trenden för TCO ser ungefär likadan ut.

En förklaring till att tjänstemanna- och akademikerfackens växande medlemstal kan, enligt Anders L Johansson, vara förbundens utveckling mot att bli serviceorganisationer med bland annat attraktiva inkomstförsäkringar i sitt sortiment.

– Och så kommer det säkert att fortsätta. Nyttofunktionen kommer att styra allt mer. Ökad osäkerhet bland vissa tjänste­manna- och akademikergrupper bidrar säkert också till den positiva medlemsutvecklingen.

I dag omfattas cirka 90 procent av den svenska arbetsmarknaden av kollektivavtal.

– Det kan i hög grad förklaras av att arbetsgivarna är väl organiserade. Det finns cirka en miljon löntagare som täcks av kollektivavtal men som inte är medlemmar i facket. Långsiktigt är det inte bra för modellens legitimitet, säger Nils Karlsson, vd för Näringslivets forskningsinstitut Ratio och adjungerad professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

– Förhandlingar om undantag från las och liknande bygger på att det finns lokala fackklubbar. Jag tycker därför att det finns skäl för oro. Inte minst i nya och högkvalificerade sektorer är det i dag svårt att organisera både arbetsgivare och medarbetare.