Utbränd: ”Både hjärnan och kroppen var helt slut”

Soraya är i yngre medelåldern och arbetar sedan flera år tillbaka som konsult. Hon berättar att hon tycker mycket om sitt arbete och hade, innan hon blev sjuk, långa och väldigt intensiva arbetsdagar, ofta utan ordentliga pauser.

– Kulturen på företaget är att hela tiden prestera på topp. Som konsulter har vi dessutom ett debiteringskrav att förhålla oss till. Att antalet debiterade timmar ligger till grund för kommande lönesamtal är inte en oviktig faktor i sammanhanget. Jag försökte dock att undvika att arbeta på helger.

För något år sedan kände Soraya att det var något som inte riktigt stämde med henne.

– Jag började glömma saker, tappa ord och hade svårt att se sammanhang. Från att ha varit hyfsat snabbtänkt kände jag mig allt mer trög. Saker och ting tog längre tid än vanligt. För att ändå kunna leverera arbetade jag extremt intensivt och en del kvällar.

Läs också:  En av fem sjuk av jobbstress

– Jag hade svårt att koppla av jobbet och kunde till exempel vakna mitt i natten för att kontrollera att jag hade skickat ett mejl som jag skulle och att allt var lugnt. Samtidigt växte en känsla inom mig av att min hjärna inte fungerade som den brukade göra. Det blev mer och mer kaos i huvudet. 

Läs också: Två dör varje dag av stress på jobbet

Soraya berättar om ett tillfälle då en kund frågade om hon verkligen mådde bra och om de inte skulle avbryta mötet.

– Då brast allt. Tårarna strömmade, jag fick panik och trodde att något hade brustit i huvudet på mig. Jag klarade inte av att formulera en mening längre, än mindre läsa en mening och förstå dess innebörd.

Soraya tog kontakt med vården som konstaterade hon hade tydliga och klara tecken på utmattningssyndrom. Hon blev sjukskriven.

– Det var inte ett alternativ att gå tillbaka till jobbet i det skick jag befann mig i. Det enda som var aktuellt var sömn, vila och återhämtning.

Ett halvår senare började hon på eget initiativ arbeta igen.

Läs också:  EKG-mätare ska minska stressen

– Läkaren tyckte att jag skulle fortsätta att vara sjukskriven. Kompromissen blev att jag började arbeta deltid och så har det fortsatt.

På rehabmöten har Soraya tillsammans med företagshälsovården och hennes arbetsgivare lagt upp en plan för hur hon ska komma tillbaka.

– En del är att jag ska arbeta utan tids-press. Min ambition är att succesivt öka arbetstiden för att så småningom vara tillbaka på hundra procent. Jag älskar mitt jobb och vill verkligen komma tillbaka och vara bland kollegerna. 

Läs också: Så vill politikerna minska stressen i arbetslivet

Hur mår du i dag?
– Mycket bättre. Det är som natt och dag jämfört med hur det var när det var som värst, men jag har fortfarande vissa kognitiva svårigheter. Allt tar lite längre tid och jag kan inte prestera som tidigare. Jag är också tröttare, även om det har blivit bättre. I början var jag tvungen att vila tre eller fyra timmar efter att ha arbetat bara några timmar. Både hjärnan och kroppen var helt slut. Så är det inte längre. Samtidigt känner jag viss oro för att jag inte ska få tillbaka min vanliga hjärnkapacitet. 

– Jag tar sömntabletter för att kunna slappna av och sova ordentligt under nätter. I övrigt är min ordination vila, återhämtning och successivt ökad fysisk aktivitet. I början kunde jag bara gå runt kvarteret. Efter hand blev promenaderna lite längre. Sedan en tid tillbaka har jag börjat träna på gym.

Läs också: Färre får rehabilitering för stress

Soraya säger att hon inte borde ha prioriterat arbetet så högt som hon tidigare gjorde.

– Jag behöver bli bättre på att säga nej och inse mina begränsningar. Samtidigt är det lätt att dras med när man ser hur duktiga andra är, hur mycket de arbetar och presterar.

– Men även om var och en har ett personligt ansvar är detta framför allt en ledningsfråga. Det är ledningen som sätter ramarna på en arbetsplats, som gör budget och bestämmer vilka mål som ska uppfyllas.

Vad bör man göra?
– Till att börja med bör vi prata mer om dessa frågor lokalt ute på arbetsplatserna. Jag tror att det är många som sitter med samma känsla och tankar som jag hade.
Det är kanske extra viktigt i konsultbranschen där så mycket handlar om att kunna leverera debiterbar tid, men vi är inte maskiner, utan människor. 

Fotnot: Soraya heter egentligen något annat.