Aspekt

Ledarskap

Fackets krav: ”Behandla rättsväsendet som en helhet”

Publicerad

Ena året är det en myndighet i rättskedjan som är i centrum för politiken, andra år är det en annan. Utökade arbetsuppgifter och nya metoder är dock inte detsamma som ökade resurser.
– Det behövs en långsiktig styrning av rättsväsendet. Dagens ryckighet ställer till med stora problem, säger Anna Nitzelius som är sakkunnig på Akavia.

Häromåret konstaterade Riksrevisionen i en granskning att regeringen i sin styrning inte har tillräckligt fokus på hur olika förslag, åtgärder och förändringar påverkar hela rättskedjan – vilket i sin tur påverkar resursfördelningen mellan myndigheterna.

– Min bild är att man försöker ha en helhetssyn, men att det är svårt. Det kan bland annat bero på att mycket fokus i regeringens styrning ligger på enskilda myndigheter. När budgeten diskuteras till exempel, görs det i allmänhet med de enskilda myndigheterna separat. Det är också konkurrens om pengarna, säger Riksrevisionens utredare Helena Fröberg.

Hon efterlyser en mer långsiktig styrning och uppföljning av myndigheterna som ingår i rättskedjan.

– Men också att de länkas samman i större utsträckning. Jag tror till exempel att det vore bra att sätta ett gemensamt mål. Hit ska rätts­kedjan nå om tio år och för att klara det behöver vi göra detta och detta. Att utbilda nya poliser, åklagare, domare och att bygga nya kriminalvårdsanstalter tar tid. Dessutom behöver de balanseras mot varandra.

Helena Fröberg menar att snabba politiska utspel och initiativ kan försvåra styrningen.

– Ett exempel är beskedet som kom häromåret om 10 000 fler polisanställda. Inför det gjordes ingen analys av vilka konsekvenser satsningen kommer att få för andra myndigheter. På liknande sätt kan det vara med olika tillfälliga förstärkningar.

Porträtt kvinna kort hår glasögon Anna Nitzelius
Anna Nitzelius.

Anna Nitzelius, sakkunnig på Akavia, berättar att det ibland till och med kan vara svårt för myndigheterna att hantera de extra anslagen.

– Ryckigheten ställer till med stora problem. Kompetensförsörjning kräver framförhållning och långsiktighet. Utbildning av åklagare och domare tar tid och sker inte från ett år till ett annat, säger hon. 

– Det behövs en planeringshorisont på upp emot kanske tio år eller så, och gärna också en bred parlamentarisk överenskommelse om inriktningen av rättsväsendet och den långsiktiga finansieringen.  

Det sistnämnda skulle till exempel kunna ske genom en speciell rättsberedning, liknande försvarsberedningen, eller att den sittande trygghetsberedningen får ett utökat uppdrag.

– Försvars- och migrationspolitiska frågor är två exempel där sådana blocköverskridande överenskommelser åtminstone brukar sökas. De kriminalpolitiska frågorna bör hanteras på samma sätt. Nu tycks mycket i stället handla om kvartalspolitik och vem som kan visa mest kortsiktig politisk handlingskraft, säger Sebastian Wejedal som är universitetslektor i juridik vid Göteborgs universitet.

Obligatorisk häktning för allt fler brott, längre straff och utökade möjligheter till hemliga tvångsmedel är tre exempel på förändringar som leder till ökad arbetsbelastning inom rättsväsendet. 

Ett annat är det nya brottet barnfridsbrott som infördes vid halvårsskiftet och som enligt polisens väntas leda till att 4 000 fler barn per år kommer att förhöras. Många fall kommer att gå till åtal.

– Ofta anses konsekvenserna av lagändringar kunna hanteras inom gällande ekonomiska ramar, vilket många inte håller med om, men ett ännu större problem är att det sällan görs någon sammanlagd konsekvensbedömning av hur olika förändringar tillsammans påverkar arbetsbelastningen och myndigheternas rekryteringsbehov. I stället analyseras varje förslag och förändring för sig, säger Anna Nitzelius.

Situationen på Nationellt forensiskt centrum (NFC) är ett exempel på hur olika delarna av rättskedjan hänger ihop. Under det senaste året har såväl mängden ärenden som handläggningstiderna hos NFC ökat, vilket bland annat har gjort att misstänkta suttit häktade onödigt länge, trängseln inom Kriminalvården ökat samtidigt som brottsutredningar tappat i tempo.

– Att en person är frihetsberövad av staten därför att staten inte kan leverera testresultat inom rimlig tid är dessutom ett rättssäkerhetsproblem, säger Sebastian Wejedal.

En enklare analys av anslagen till de rättsvårdande myndigheterna för åren 2011–2020 visar att mest pengar har satsats på polisen. Statistiken visar också att antalet ordinarie åklagare ökade med knappt sex procent under åren 2016–2020, samtidigt som antalet inkomna brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten under samma period ökade med ungefär det dubbla – och antalet åtal ännu mer.

– De mest komplicerade och resurskrävande utredningarna, till exempel mord, grov misshandel, sexualbrott och allvarliga narkotikabrott har under de senaste fyra åren ökat med 39 procent. Bara under 2020 ökade de med 15 procent, säger riksåklagare Petra Lundh.

– En genomgång av Åklagarmyndig­hetens anslag för de senaste 15 åren visar på stor variation. Ena året har vi fått ökade anslag och då har det kunnat anställas fler åklagare. Nästa år har anslaget inte ens medgett att vi har kunnat ersättningsrekrytera i den takt som behövts, vilket vi lider av i dag. Vår verksamhet kräver långsiktighet och en hållbar planeringshorisont. Den tål inte plötsliga svängningar.

Även på många domstolar vittnar man om både en hög och ökande arbetsbelastning. Enligt Domstolsverkets statistik ökade under åren 2016–2020 antalet ordinarie juristdomare (69 år eller yngre) med drygt
3 procent, medan antalet mål som kom in till tingsrätterna ökade med nästan 24 procent och till förvaltningsrätterna med 33 procent.

Sedan en tid tillbaka har myndigheterna i rättskedjan ett utökat uppdrag att tillsammans analysera hur olika faktorer påverkar resursbehovet.

– Jag anser att rättskedjan hålls ihop på ett skapligt vis. Däremot skulle Sveriges Domstolar behöva en mer långsiktig planering och budgetering, säger Domstolsverkets generaldirektör Thomas Rolén och berättar att verket inför de kommande åren har yrkat på 700 miljoner kronor i högre anslag.

– Det tar mellan sex och nio månader att rekrytera en fullmaktsanställd domare. Att vara fullmaktsanställd innebär i princip att en domare inte kan sägas upp. Det går alltså inte att anställda ytterligare fullmakts-
anställda domare även om verket skulle få extra pengar under ett enskilt år, vilket händer ibland. Jag måste veta att jag har pengar åren efter också.