Vår hjärna arbetar ständigt för att skapa ny kunskap och det sker på flera sätt. Ibland lär vi oss av direkt upplevelse, ibland genom att pussla ihop ledtrådar i våra hjärnor. Det berättar Inês Bramão, docent i psykologi vid Lunds universitet.
– Om du hör någon säga att äppelkärnor innehåller cyanid och senare hör att cyanid är giftigt, kan du dra slutsatsen att äppelkärnor är giftiga. Det kallas minnesintegrering. Processen är superviktig för att lära, uppdatera och skapa kunskap.
Tricket är att vi behöver inte särskilt mycket ledtrådar för att dra slutsatser och skapa ny kunskap. Så om vi jobbar ihop med Mikael och senare ser Mikael jobba ihop med Aisha, och därefter ser Aisha med Louise, drar vi slutsatsen att de alla hänger ihop och känner varandra.
– Vi behöver inte se dem alla tillsammans för att dra slutsatsen. Så här skapar vi fakta hela tiden och för det mesta är det väldigt gynnsamt för att göra inlärningen snabb och flexibel.
Det är dock inte alltid vi drar rätt slutsatser.
– Att förklara kunskapsresistens, och även inlärning, utifrån basala hjärnfunktioner öppnar upp för större förståelse för fenomenet. Kunskapsresistens handlar inte om dumhet.
Experiment visade att vi hellre tror på personer vi gillar
För att ta reda på vad som påverkar våra möjligheter att lära oss och göra slutledningar riggade Inês Bramão, tillsammans med forskarkollegorna Mikael Johansson och Marius Boeltzig, ett experiment.
Försökspersonerna fick i uppgift att komma ihåg och koppla samman olika föremål som skål, boll, sked, med flera. Det visade sig då att minnesintegreringen, det vill säga förmågan att komma ihåg och koppla samman information, var avhängig vem som presenterade informationen. Var det en person som försökspersonen gillade underlättades kopplingen av informationen mellan händelser, jämfört med när den presenterades av en person som hen ogillade.
– Människor är helt enkelt bättre på att lära sig av människor som de gillar, säger Inês Bramão.
– Samtidigt är människor benägna att inte lära av människor vi inte gillar. Denna mekanism påverkar det sätt som vi navigerar i världen. Särskilt intressant är det att detta rör sig om helt neutral information som inte väcker känslor.
Vår inbyggda faktaresistens kan få konsekvenser för beslut vi fattar, till exempel på arbetet. Vi tenderar att inte ta till oss information från kollegan vi inte gillar.
– Då väger vi kanske inte in all fakta vi skulle behöva, för att fatta det bästa beslutet.
Ju mer heterogen grupp, desto mindre påverkas hjärnan av bias
Vi är dock inte helt hopplösa. Bara det faktum att veta om att vi har svårare för att ta till oss information från kollegan vi inte gillar, är ett slags vaccin mot vår partiskhet, på forskarspråk kallat vårt ”bias”.
– Det hjälper när människor vet om att de är påverkade av bias, men dessvärre kompenserar det inte faktaresistensen till hundra procent.
Hur ska jag agera för att gå runt min partiska, förprogrammerade hjärna?
– Först bli medveten om att du är partisk, och varje gång du ska ta ett viktigt beslut, försök att tänka: ’vänta lite, är det här rätt beslut eller är jag påverkad av bias?’ säger Inês Bramão och tillägger:
– Du kan också försöka göra det genom att bredda ditt sociala medieflöde och börja följa människor du inte gillar. Forskning
visar att det är bra att mixa människor i samma miljöer, även på arbetsplatser och skolor. Ju mer vi blandas, desto mindre benägenhet får våra hjärnor att påverkas av bias.
Så funkar minnesintegrering
Du är i en ny stad och lär dig vägen från hotellet till kongresscentret första dagen. Nästa dag lär du dig vägen från hotellet till parken. Den tredje dagen kan du koppla ihop vägarna och ta en genväg från kongresscentret direkt till parken, utan att först passera hotellet. Då har du kopplat ihop olika fakta i hjärnan och det kallas minnesintegrering.
Processen sker hela tiden, omedvetet, och ger oss möjlighet att utvecklas snabbt. Men – genvägen du har upptäckt behöver inte vara den bästa. Du kan ha dragit fel slutsatser.
Hur är det nu med äppelkärnor och cyanid då?
Har du börjat tro att äppelkärnor innehåller cyanid? Det gör de inte. Amygdalin är ett ämne som frigör cyanid i kroppen och finns i äppelkärnor, men för att cyaniden ska utsöndras måste kärnorna tuggas sönder för att kroppen ska komma i kontakt med amygdalinet. Dessutom måste du äta så stora mängder äppelkärnor, att det är högst osannolikt att bli cyanidförgiftad av dem.
Källa: Svenska Yle, Giftinformationscentralen
Läs också: Högre självkännedom ger högre SQ
Läs också: Följarskapsexpert: Släpp lös kraften hos medarbetarna
Läs också: Konsten att samarbeta med någon du ogillar
Bli medlem i Akavia
Akavia är förbundet för dig som är akademiker. Genom oss får du råd och stöd genom hela arbetslivet. Akavia ger dig full utväxling på din karriär. Läs mer om vad du får som medlem.
Publicerad