När jag hade studerat klart sökte jag många jobb. Det var inte direkt högkonjunktur för samhällsvetare, så det hann bli en sisådär 104 jobbansökningar.

Till en början letade jag brett, för att ”få in en fot” någonstans, men efter ett tag blev det tydligt att de tjänster jag egentligen inte ville ha, kallades jag heller inte till intervju för. Det märktes förmodligen i mitt personliga brev att jag inte var genuint intresserad av att arbeta som informatör på Hewlett Packard.

Till slut såg jag en röd tråd i mitt jobbsökande. Alla annonser jag verkligen fastnade för beskrev tjänster på intresseorganisationer. Min önskan att få bidra i något viktigt – att rädda världen – blev tydlig. Något jag inte är ensam om som samhällsvetare.

I Akavias undersökning frågade vi om anledningen att utbilda sig till samhällsvetare. De flesta svarade att ett stort samhällsengagemang var drivkraften.

Denna altruistiska inställning syns även i arbetslivet när samhällsvetare ska kompetensutveckla sig. Arbetsmarknad och arbetsmiljö, beredskapsfrågor, fred och konflikt, genusvetenskap, miljö, hållbar utveckling och kriminologi är exempel på ämnen som samhällsvetare vill studera.

Denna ambition att vilja förstå och utveckla sin omvärld är en viktig resurs för samhället, och samhällsvetarens arbete är avgörande för att skapa en bättre och mer hållbar framtid.

Trots att samhällsvetare är en så pass vital kugge i samhället, verkar många arbetsgivare inte veta vilken kompetens de besitter. Det är bekymmersamt. Vilka konsekvenser denna bristande insikt riskerar att få i arbetslivet, skulle kunna bli en annan krönika.

Nu, nitton år senare, arbetar jag på Akavia och driver frågor om jämställhet, diskriminering och mångfald. Det var nog bra att jag inte fick tjänsten på det stora kopieringsföretaget, både för dem, för mig och för samhället.

Läs också: Tre år sedan #metoo – hur ser det ut nu?

Läs också: ”När du är med i facket är du med och jobbar för mänskliga rättigheter och miljö”

Läs också: Och däremellan kommer pasta