Så kan de blå zonerna inspirera till ett friskare (arbets)liv

Måste vi verkligen åldras som vi gör? Vad är åldrande egent¬ligen? Och vad kan vi lära av de människor på jorden som lever annorlunda och längre än vi? Frågorna började surra i vetenskapsjournalisten Maria Borelius huvud när hon 2017 besökte sjundedagsadventisterna – frireligiösa kristna – i Loma Linda i Kalifornien. Det är en av de fem så kallade blå zonerna, platser som av epidemiologer och demografer anses ha en sällsynt stor andel friska hundraåringar. Besöket i Loma Linda blev startskottet för hennes nya bok Långlevnadsrevolutionen (Natur & Kultur). Där varvar Maria Borelius, som är utbildad biolog, intervjuer med människor i de blå zonerna och några av världens främsta forskare inom åldrande. Hon konstaterar att mycket har hänt i laboratorierna bara det senaste decenniet.
– Vi har länge vetat att våra gener spelar en avgörande roll för hur vi åldras och vilka sjukdomar vi drabbas av. Men något som är ganska nytt är det som kallas epigenetik; den förklarar hur vi genom kost, läkemedel och livsstil kan påverka våra celler och därmed hur våra gener utvecklas. Detta är något av en game-changer då det innebär att åldrandet inte är skrivet i sten – det är något som påverkas av den miljö vi lever i och våra levnadsvanor, berättar hon.

Sjukdomar skjuts på framtiden

Maria Borelius har intresserat sig både för den snabba utvecklingen av epigenetikforskningen i västerländska laboratorier och den epidemiologiska forskningen som har skett parallellt – den som studerar hur folk lever på olika platser, i olika miljöer, och hur det påverkar deras hälsa. Forskare inom flera olika discipliner har bidragit till datainsamlande från de blå zonerna, som utöver Loma Linda återfinns på den japanska ön Okinawa, den grekiska ön Ikaria, italienska Sardinien samt regionen Nicoya i Costa Rica. Det demografiska underlaget för antalet hundraåringar har dock kommit att kritiseras. Orsaken är att folkbokföring och pensionssystem på flera av dessa platser länge har varit bristfällig. Maria Borelius, som har besökt alla fem zoner i arbetet med boken, kan förstå delar av kritiken men menar att det finns tillräckligt stora populationer, speciellt på Sardinien och i Costa Rica, för att kunna dra slutsatser om åldringarna som lever där.
– Det forskarna har kunnat se i sina studier är att människorna i dessa zoner drabbas av och dör av samma slags sjukdomar som på andra platser i världen – men först sju-åtta år senare. Det väcker frågan: Kan man genom att lära av de blå zonerna bromsa åldrandet? Jämförelser mellan de här geografiskt utspridda platserna visar att de har en del parametrar som är gemensamma.

En positiv attityd till åldrande förlänger livet

De mönster som forskarna har identifierat för att försöka förstå varför invånarna i de blå zonerna är friskare och lever längre kretsar kring några nyckelfaktorer: fysisk aktivitet i vardagen, stark social gemenskap, låg stressnivå, växtbaserad kost (med inslag av animaliska proteiner och mjölkprodukter från fribetande får och getter), en känsla av mening med livet och måttligt alkoholintag. Men det som slog Maria Borelius mest under sina besök i de här zonerna var glädjen hon mötte.
– De gamla jag träffade var överlag optimistiska och positivt inställda till sina liv – trots att de flesta levde ganska fattigt. Det intressanta är att detta stämmer väl överens med forskningen; den amerikanska socialpsykologen Becca Levy vid Yale University har, via en stor populationsstudie från Ohio, kunnat visa att människors attityd till åldrande är den absolut viktigaste faktorn för hur länge de lever. Positiva förväntningar på livet kan förlänga det med 7,5 år i snitt.

Vad kan vi lära av det?

– Det tydliggör hur negativt det är med ålderism. Jag har bott utomlands halva mitt liv och upplever att Sverige sticker ut när det gäller brist på respekt mot äldre, inte minst på arbetsmarknaden. För både vår egen och våra medmänniskors skull måste vi jobba med vår syn på åldrande. Jag tycker att man bör ta en fikastund på jobbet och diskutera vad man har för attityder till åldrande på arbetsplatsen och hur man kan uppvärdera ålder som något positivt. Det ska betyda något att ha haft ett långt yrkesliv.
Något som återkommer bland de äldre som du intervjuade i de blå zonerna är att de har arbetat mycket i sina liv. Vad tänker du om det?
– Jag kunde notera att ingen av de jag träffade hade slutat jobba för att de hade fyllt en viss siffra. Det var istället deras hälsa som bestämde hur mycket de arbetade. En man som hade varit ingenjör på ett statligt företag på Okinawa jobbade idag, 85 år gammal, med att reparera radioapparater hemma. Läkare som jag har talat med genom åren har, mellan skål och vägg, också vittnat om att personer som pensionerar sig ofta drabbas av sjukdomar snart därefter. Jag har full förståelse för att vissa inte orkar jobba längre än till pensionsåldern, men jag tror att det finns stora värden med en mer flexibel syn på pensionering.

En ytterligare gemensam faktor för de blå zonerna är deras geografiska läge strax norr om ekvatorn. Det innebär att de ligger på ett breddgradsmässigt område där klimatet är relativt milt och där solen är en viktig faktor för livsstil och hälsa. Många av långlevarna lever nära naturen och äter grödor de odlar själva. Med detta i åtanke: Är det alls realistiskt för en kontorsarbetande människa i Norden att försöka anamma deras livsstil?
– Visst underlättar det att äta varierat och efter säsong om man lever i ett milt klimat och har sin egen trädgård utanför dörren. Och solljus är otroligt viktigt för vårt mående. En svensk arbetsgivare som under vinterhalvåret kan ge sina anställda 20 minuters promenad utomhus mitt på dagen gör därför en god gärning. Andra saker som vi kan ta till oss är att i högre grad välja bort processad mat och att ta oss tid att äta lunch i lugn och ro varje dag, säger Maria Borelius och tillägger:
– Något jag noterade i blåzonerna var att människor småpratade och skrattade med varandra så fort de fick chansen. Vi som lever i storstäder i västvärlden ska vara så effektiva hela tiden och jag tror att det finns en risk att småpratet rationaliseras bort. Här tror jag att våra fikastunder spelar en viktig roll – de bör vi hålla hårt i.

Du gör noteringen i boken att ingen av de blå zonerna innebär ett stressat liv. Borde vi sänka vårt tempo?

– Det är i slutändan en filosofisk fråga. Vill vi sänka oss till den ekonomiska nivån som råder i blåzonerna? De lever enkla liv och åker inte på dyra semestrar varje år, äger inga fina bilar och båtar och de spelar inte golf. För oss i västvärlden handlar mycket stress om jobb och ekonomi för att ha råd med vår livsstil. Men något jag tror att vi kan lära av människorna i blåzonerna är att känna tacksamhet för det vi faktiskt redan har. Strävar man alltid efter mer kommer man aldrig att bli nöjd.

Hur ser du på risken att strävan efter långlevnad blir ännu ett av många västerländska livsstilsprojekt som spär på pressen och stressen?

– Jag ser ingen direkt sådan risk. Det som är så fiffigt är att de saker som ökar chanserna för långlevnad även ökar välmåendet i stunden. Att motionera, äta hälsosammare och att ta en stund för meditation varje dag gynnar mig både om jag vill leva länge och om jag vill må bra här och nu.