I februari 2020 var ungefär 600 000 svenskar utan arbete. När sommaren kom hade den siffran ökat med 100 000 personer. Pandemin slog i alla bromsar direkt, företag sa upp folk och arbetslösheten växte rejält på en gång.

I september 2022 däremot, ett halvår efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, med ett år av skenande energipriser bakom oss, med en inflation vi inte har sett på decennier och med en akut klimatkris att hantera – då minskar i stället arbetslösheten. Siffrorna från Arbetsförmedlingen visar att den stadigt nedåtgående trend som vi har sett under 2022 fortsätter.

– En del har beskrivit det som händer just nu som en perfekt storm, och det ligger väl ganska mycket i det, men än så länge har det egentligen inte drabbat arbetsmarknaden, säger Lars Calmfors.

Tvärtom ligger arbetslösheten fortfarande på relativt låga nivåer; många branscher har fortfarande svårt att få tag i personal, men, påpekar Lars Calmfors, det är inte så konstigt.

Lars Calmfors Foto: Linus Sundahl-Djerf– Ekonomin hämtade sig mycket snabbare efter pandemin än vad många bedömare hade trott och när Ryssland gick in i Ukraina befann vi oss i en rejäl konjunkturuppgång, och i de allra flesta fall när konjunkturen vänder tar det ett tag innan det påverkar arbetsmarknaden. Den reagerar alltid med eftersläpning, så de största förändringarna ligger förmodligen framför oss.

Vad är det då vi har att vänta? För att svara på den frågan behöver vi börja med att titta på vad det är som faktiskt driver krisen.

– Under pandemin höll stater efterfrågan uppe, vilket var helt rätt, men när ekonomin hämtade sig snabbare än vad man hade förutsett och när USA:s president Joe Biden trots det lanserade ett jättestort stimulanspaket, började den amerikanska inflationen att stiga.

När Ryssland sedan gick in i Ukraina blev energitillgång och energipriser en del av Putins krig med Europa. Kontinenten hade under många år gjort sig beroende av rysk gas för sin elförsörjning, och när invasionen gjorde att gasleveranserna minskade höjdes priset, och så var inflationskarusellen i gång även i Europa.

– På flera sätt liknar dagens läge det som hände på 1970-talet. USA förde då en expansiv penning- och finanspolitik för att finansiera både Vietnamkriget och stora sociala reformer, något som drog upp inflationen. Sedan kom oljekrisen och drev upp priserna ytterligare, så precis som i dag kom det störningar på utbudssidan ovanpå allting annat.

Skillnaden då var att det inte fanns några bra historiska paralleller att jämföra med.

– Då förstod vi inte riktigt vad som hände, så världen och i synnerhet Sverige, fortsatte att föra en expansiv finanspolitik för man var så rädd att BNP skulle falla. Problemet var att stimulansen blev för kraftig och drev upp inflationen, politiken tappade kontrollen och ekonomin kom att stappla fram i femton år.

 

Resultatet blev det tidiga 1990-talets djupa lågkonjunktur med fastighetskris, bankkris, arbetslöshetskris och statsskuldkris. Riksbanken höjde sin styrränta till famösa 500 procent, men det finns inte anledning att tro att det ska gå så illa nu, menar Lars Calmfors.

– Det går förstås inte att helt utesluta att vi skulle kunna hamna i en mycket svår kris nu också, men det mesta talar för att det inte kommer att bli en fortskridande inflationsprocess, i alla fall inte av det slag vi såg på 1970-talet.

Det är framför allt två saker som får Lars Calmfors att göra den bedömningen:

– För det första har vi i dag en självständig riksbank med huvuduppdrag att hålla nere inflationen, och de agerar därefter. Förväntningarna nu är att vi kommer att ha en hög inflation i år och nästa år, men att den på fem års sikt kommer att vara nere på 2 procent. Det finns med andra ord ett förtroende för att Riksbanken ska klara att få ner inflationen igen.

Den andra viktiga skillnaden som Lars Calmfors ser är inställningen från arbetsmarknadens parter.

– Lönebildningen bidrog i hög grad till att det gick snett på 1970-talet. Från början hade Sverige bara importerad inflation, men när löneglidningen sköt fart drog den med sig de avtalade löneökningarna och inflationsprocessen övergick till att bli inhemskt driven. I dag däremot verkar de flesta fackförbund ändå inse att det inte går att kompensera för inflationen genom löneökningar på samma eller högre nivå. Man är väl medveten hur det gick förra gången och vill därför agera ansvarigt i det läge som uppkommit.

Oavsett hur löneökningarna blir menar dock Lars Calmfors att vi kommer att se en stigande arbetslöshet framöver.

– En hel del företag kommer inte att kunna fortsätta som tidigare, till exempel energiintensiv industri. Hotell- och restaurangsektorn hade stora problem under pandemin och kommer sannolikt att få det igen. Vi kommer att riskera att ett antal företag vill dra ner sin verksamhet eller rentav går i konkurs.

 

På frågan om när vi ändå kan börja förvänta oss en ljusning skrattar Lars Calmfors lite uppgivet och konstaterar att det är det inga ekonomer som kan svara på just nu.

– Det beror på geopolitiska frågor, på vart kriget i Ukraina tar vägen, och för att svara på den frågan är normal ekonomisk analys inte till särskilt stor hjälp. Internationella valutafonden kom dock med en ny bedömning av läget i världen i början av oktober där man reviderade sina prognoser och konstaterade att det värsta med allsannolikhet fortfarande ligger framför oss.

Samtidigt lämnar Lars Calmfors en stor brasklapp: krisens längd beror också i hög grad på hur centralbankerna agerar.

– När man väger risker mot varandra gör många, inklusive jag själv, bedömningen att det är större risk att strama åt för lite och därmed släppa i väg inflationen uppåt än att strama åt för mycket och få tillfälligt hög arbetslöshet. Tappar vi kontrollen över inflationen kommer vi att behöva ta i jättemycket längre fram med ännu värre konsekvenser för arbetslösheten. Det lärde vi oss under de sista decennierna av förra seklet. I USA, Storbritannien och Sverige dämpades då den höga inflation som man hade förlorat kontrollen över inte förrän arbetslösheten steg dramatiskt. En sådan situation får vi inte hamna i igen.

Lars Calmfors pausar och konstaterar sedan att det som är mest intressant just nu är hur svårt det faktiskt är att prognostisera utvecklingen, eftersom det händer så mycket på så många håll.

– Det är inte helt lätt att förutse hur det kommer att sluta, men sedan är det väl också så att varje kris upplevs som oerhört hotande när man är mitt i den. Den behöver inte vara värre än tidigare kriser, men vi människor är alltid väldigt mycket fokuserade på det som händer här och nu.