Tidningen för dig som är medlem i Akavia

Balans och hälsa

Myten om filterbubblan

Publicerad

Filterbubblor har beskyllts för allt från polarisering i allmänhet till Donald Trumps valseger i synnerhet. Fast nu visar forskning från Göteborgs universitet att de inte ens existerar.

Diskussionen om filterbubblor började år 2011 när den amerikanska journalisten Eli Pariser gav ut sin bok The filter bubble: What the internet is hiding from you och dessutom höll ett uppmärksammat TED-talk om ämnet. Hans teori går ut på att algoritmer på nätet filtrerar information utifrån tidigare sökningar, och att detta i förlängningen skulle innebära att vi omsluts av information som enbart stämmer överens med våra befintliga åsikter – som i ett slags bubbla. I förlängningen skulle det här leda till demokratins kollaps.

Och de här teorierna fick fart, full fart. Sedan Eli Pariser lanserade begreppet har filterbubblor beskyllts för allt från den brasilianske presidenten Bolsonaros valseger till Brexit, Storbritanniens utträde ur EU, och för att ha lett till den ökande polariseringen i samhället i stort.

Problemet är att det inte har funnits någon forskning som har visat om filterbubblor ens existerar.

PeterDahlgren250.jpg– Jag har alltid varit intresserad av mediefrågor, särskilt av den forskning som tittar på hur människor väljer vilken information de tar till sig. Så när jag fick höra talas om filterbubblor någonstans runt 2013 blev jag nyfiken på att titta närmare på det, säger Peter Dahlgren, medieforskare vid Göteborgs universitet.

Sin doktorsavhandling skrev han om så kallad selektiv medieanvändning, ett nästan hundra år gammalt forskningsområde. 

– Där tittar man på hur människor tar till sig information, till exempel vilken morgontidning man läser eller vilket radioprogram man lyssnar på. 

Som en del i det här arbetet började han att undersöka även filterbubblor och upptäckte att de helt enkelt inte existerade. 

– Ja, vi har en fragmenterad medieanvändning i dag, där människor använder olika plattformar till olika saker och där de kan välja olika kanaler för sin informationsinhämtning, men det är inte samma sak som filterbubblor. Den idén utgår från en berättelse där man har sett vad som går att göra rent tekniskt, och sedan dragit snabba slutsatser, utan grund i forskning, att det här gäller även för samhället i stort.

Peter Dahlgrens egen forskning visar nu att den teorin inte stämmer, varken ur ett psykologiskt eller tekniskt perspektiv. 

– Själva grundidén med filterbubblor är att tekniken, algoritmerna, skulle filtrera bort all information utom den som du är intresserad av, isolera dig helt och leda till ett helt fragmenterat samhälle.

Rent tekniskt sett fungerar det dock inte så. Ta Youtube som exempel. Det stämmer att den plattformen använder algoritmer som registrerar vad du söker efter och sedan visar dig liknande innehåll, men det här är bara sant när det gäller en specifik individ som använder specifik teknik. Det omfattar ingenting som finns utanför i det här fallet Youtube. 

– Algoritmer kan inte läsa dina tankar och kan därmed inte styra vilken information du får dig serverad utanför den specifika kanalen. Så ja, algoritmer kan begränsa vilken information du ser i en viss kanal, men om man påstår att den isolerar dig från all annan information som finns i samhället, då har man dragit alldeles för stora växlar.

Det Peter Dahlgrens avhandling i stället visar är att människor fortfarande till stor del tar in information från ett brett spektrum av kanaler.

– Jag jämförde SOM-undersökningens data från 1986 med deras senaste undersökningar. Om det vore så att filterbubblor existerade och isolerade människor borde färre använda sig av nyhetssändningar från public service nu än då, men vi ser ingen större skillnad över tid.

Samma sak visar de panelstudier och psykologiska studier som Peter Dahlgren har gjort i arbetet med sin avhandling. 

– I genomsnitt ser vi en väldigt svag effektstorlek. Översatt till vardagsspråk betyder det att visst händer det ibland att människor väljer bort information som inte stämmer överens med deras åsikter, men oftast sker det inte. Vi ser också att heterogeniteten i nyheter och information har ökat markant jämfört med till exempel 1950-talet, vilket gör att människor tar del av fler nyhetskällor nu än då. Dessutom ska vi komma ihåg att dagstidningarna förut var mycket hårdare knutna till partipressen och hade mer tydligt färgade ledarsidor.

Vart leder då de här insikterna? Enligt Peter Dahlgren är det svårt att sia om framtiden, men han påpekar samtidigt att risken med idén om filterbubblor är att både väljare och politiker tenderar att överskatta hur extrema åsikter personer från andra partier har. 

– Filterbubblor är bara en fantasiprodukt. Visst kan selektiv medieanvändning ha betydelse, men att dra det så långt som att säga att det skulle ha effekt på bredare samhällsnivå och att det skulle innebära att människor inte ser utmanande information och därmed i förlängningen leder till demokratins kollaps, det finns det ingenting som tyder på. 

Publicerad