Aspekt

Arbetsmiljö

”Jag vill att boken ska ge kvinnor råg i ryggen”

Publicerad

Rösträttskämpen Elin Wägner, Svenskt Tenn-grundaren Estrid Ericson och nationalekonomiprofessorn Karin Kock. Det är några som porträtteras i journalisten och författaren Eva-Karin Gyllenbergs nya bok ”Svenska kvinnliga pionjärer – från Agnes till Wilhelmina”, som publiceras nu när det har gått 100 år sedan införandet av den allmänna rösträtten för kvinnor. Akavia Aspekt ringde upp henne.

I år har det passerat 100 år sedan kvinnor i Sverige för första gången fick rösta i ett riksdagsval, vilket inträffade i samband med andrakammarvalet i september 1921. Eva-Karin Gyllenberg, författare och journalist på Dagens Nyheter sedan 1975, har nu släppt en bok om svenska kvinnliga förgrundsgestalter som har vågat ge sig in på yrkesområden som historiskt har varit dominerade av män, och som på det viset har banat värdefulla vägar för andra kvinnor. I boken Svenska kvinnliga pionjärer får läsaren bekanta sig med totalt 40 kvinnor – såväl idrottare och läkare som entreprenörer och forskare – och deras banbrytande och händelserika levnadsöden. 

Den gemensamma nämnaren för dessa kvinnor kan summeras i ett ord: driv. De har kämpat för något som de har trott på, och nått framgång inom sina områden. Jag vill betona att jag inte har velat skriva någon ”tyck synd om oss”-bok, snarare tvärtom. Med berättelserna vill jag visa att alla kvinnor kan lyckas om de ger sig sjutton på någonting. Många av kvinnorna i boken var hårt hållna och motarbetades, inte sällan av sina familjer och då ofta av papporna, säger Eva-Karin Gyllenberg.

En av dem som porträtteras i boken är Karin Kock (1891-1976). När hon disputerade 1929 blev hon den första kvinnan i Sverige som författade en doktorsavhandling i nationalekonomi på engelska. Senare i livet blev hon landets första kvinnliga professor i ämnet och utsågs även till folkhushållningsminister i Tage Erlanders (S) regeringen, vilket innebar att hon blev det första kvinnliga statsrådet. Därefter utnämndes hon till ansvarig för Statistiska centralbyrån, och blev därmed också den första kvinnan med verkschefsbefattning. Dessa prestationer resulterade i vissa rubriker i tidningarna, men framförallt var det hennes privatliv som uppmärksammades.

— Hon blev på 30-talet tillsammans med brottmålsadvokaten Hugo Lindberg, men då hade han inte hunnit skilja sig från sin dåvarande hustru. På skvallersidorna ventilerades det rejält om paret innan de slutligen gifte sig 1936, och detta samtidigt som statsminister Per Albin Hansson levde med två kvinnor, en officiell hemlighet som det inte skrevs om alls, säger Eva-Karin Gyllenberg.

Ellen Fries (1855-1900) var en av de första kvinnorna i landet som avlade studentexamen på ett gymnasium. Och hon skrev både svensk och nordisk historia när hon 1883 i Uppsala blev den första kvinna som disputerade med en avhandling inom historia. Avhandlingen hette ”Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering” och kom att utgöra en dörröppnare för andra kvinnor inom det akademiska fältet. Själv var hon dock, i egenskap av kvinna, utestängd från en tjänst vid universitet i Uppsala, vilket ledde till att hon istället slog sig in på en bana som pedagog, studierektor och författare. I Eva-Karin Gyllenbergs porträtt framgår tydligt att Ellen Fries motarbetades under sin tid på universitet i Uppsala.

— Bland annat var det en professor som under promotionsmiddagen efter hennes disputation reste sig upp och yttrade: ”Ellen Fries må vara den första kvinnliga doktorn, måtte hon också bli den sista”. På det sättet betedde de sig, karlarna, säger Eva-Karin Gyllenberg. 



I denna artikel har vi nu nämnt två kvinnor – men boken består som sagt av 40 stycken banbrytande livshistorier. Läsaren får stifta bekantskap med bland andra Beda Hallberg (initiativtagare till försäljningen av majblommor), Estrid Ericson (formgivare och grundare av Svenskt Tenn), Hilma av Klint (pionjär inom abstrakt måleri), Eva Ekeblad (blev redan 1748 första kvinna som valdes in i Kungliga vetenskapsakademien) och Greta Johansson (simhoppare och landets första kvinnliga OS-guldmedaljör). Och många fler. Själv är Eva-Karin Gyllenberg extra fascinerad av Amalia Eriksson (1824-1923), som gjorde Gränna världskänt i och med skapandet av polkagrisen. I tioårsåldern förlorade hon sina föräldrar och fyra syskon i kolera, och placerades på fosterhem. Senare gifte hon sig med skräddaren Anders Eriksson och paret fick tvillingar tillsammans. Men en av döttrarna var dödfödd, och Anders Eriksson avled i dysenteri bara några dagar efter förlossningen. Pigan Amalia Eriksson blev då ensamstående med ett nyfött barn, och började leta efter andra försörjningsmöjligheter.

— Hon hade lärt sig att baka och tillverka konfekt och såg en möjlighet att försörja sig och dottern på det. Problemet var att kvinnor under den tiden var utestängda från att bedriva näringsverksamhet, och som ensamstående kvinna kunde det därför vara svårt att bli egenföretagare. Hon skickade dock en ansökan till Magistraten i Gränna – och fick näringstillstånd. Ingen visste på den tiden vad en polkagris var för någonting, men nu är Gränna världskänt. Amalia Eriksson hade onekligen driv, säger hon. 

I detta sammanhang är det svårt att låta bli att nämna journalisten och författaren Elin Wägner (1882-1949). I början på 1900-talet kom hon att bli en av kvinnorörelsens – och rösträttsfrågans – frontfigurer. Hon var med om att samla in 351 454 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt, en insats som senare låg till grund för beslutet om den allmänna rösträtten för kvinnor. Utöver sitt politiska engagemang nådde Elin Wägner stora personliga framgångar som journalist på exempelvis Dagens Nyheter och med romaner som Pennskaftet och Norrtullsligan. På 40-talet blev hon dessutom den andra kvinnan (efter Selma Lagerlöf) som valdes in i Svenska akademien.

— Jag tyckte att det var svårt att skriva om de så kallade ”kvinnosakskvinnorna”, eftersom det mesta redan är berättat. Jag gör inte anspråk på att komma med några nya avslöjanden utan försöker bara skumma lite grädde på ytan. Elin Wägner var otroligt produktiv och har haft en enorm betydelse för Sverige.

Vad skulle du sammanfattningsvis säga att alla dessa kvinnor har betytt inom sina respektive områden?

— De har varit förebilder och föregångare. Jag kan bara gå till starten på min egen karriär som den första kvinnliga sportjournalisten på Dagens Nyheter. Då, på 80-talet, fick jag lära mig hur ensamt och tufft det kan vara att göra sig hörd, sedd och vinna respekt inom ett traditionellt sett manligt yrkesområde. I den situationen var det viktigt för mig att ha kvinnliga förebilder inom journalistiken och idrotten.

Vad hoppas du att boken ska ge läsaren?

— Först och främst hoppas jag att det inte bara är kvinnor som läser boken. Det är ingen ”oj vad svårt vi har haft det”-bok utan tanken är att den ska ge kvinnor råg i ryggen att kämpa för det som de tror på. Om man gör det kan man nå hur långt som helst. Vem vet, kanske får vi den första kvinnliga statsministern medan jag fortfarande lever. Att vi inte har haft en kvinna på den posten visar att det finns mycket kvar att göra för jämställdheten, trots att det har gått 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. 

 

Klicka här för att läsa mer om boken.