”Hoten kryper in under huden”

Unga kriminella som skjuter ihjäl varandra, hämndaktioner och mördade oskyldiga. Den alltmer uppmärksammade våldsvågen i Sverige behandlas i media närmast dagligen och politiker pratar om vikten av fler poliser på gatorna och hårdare straff. Men hur ser tillvaron ut för de åklagare som står där i rättssalen och lägger fram bevisen? Den frågan ställde sig Lars Einar Engström, psykolog och författare. Han hade lagt märke till att de åklagare som intervjuades i samband med uppmärksammade rättegångar ofta var relativt unga kvinnor.
– Eftersom jag har fördomar tänkte jag att åklagare väl brukar se ut som Perry Mason (i den amerikanska tv-serien med samma namn reds anm) och frågade mig hur situationen såg ut för dessa kvinnor med mycket tuffa jobb. Poliserna hör man talas om varje dag, men åklagare är något av en dold yrkesgrupp som har hamnat lite i skuggan, säger han. Han dryftade tankarna med sin hustru tillika kommunikationsexperten Greta Svensson och hon hade funderat i samma banor. De började leta statistik och kunde konstatera att sedan de två första kvinnorna utnämndes till åklagare i Sverige 1951 har siffran skjutit i höjden. Idag är 65 procent av åklagarna vid Åklagarmyndigheten kvinnor. Samtidigt visar färska rapporter från bland annat Riksrevisionen och Akavia att trakasserier och hot är vanligt förekommande vid många statliga myndigheter.

– Jag har jobbat som kommunikationschef inom flera organisationer, senast på Arbetsmiljöverket. Där såg jag hur hot och trakasserier har kommit att öka – inte minst inom rättsväsendet, säger Greta Svensson.

Ur dessa insikter föddes idén till det som kom att bli den nysläppta boken Darrar jag, så darrar demokratin – Kvinnliga åklagare genom hot och vardag (Bite the Bullet Press). Den bygger på intervjuer med ett 50-tal personer, såväl domare och säkerhetschefer som politiker, utredare och representanter för kriminalvården – samt 25 kvinnliga åklagare. Av de senare var det få som hade utsatts för allvarligt fysiskt våld i sitt jobb, men nästan samtliga uttryckte att de hade drabbats av otillåten påverkan, hot eller trakasserier. Exempelvis har de kallats hora av tilltalade, fått hotbrev till hemadressen eller blivit knuffade i rättssalen. En av åklagarna som svarade på frågan: ”Är du inte rädd?”, svarade: ”Darrar jag så darrar demokratin”. Det kom att bli titeln på boken.

– Vi fick ståpäls när hon sade det. Jag tycker att citatet fångar essensen av dessa åklagares mod och rättspatos. De måste stå kvar och vara beslutsamma, säger Lars Einar Engström.

Var hon inte rädd eller upplevde hon att hon inte fick tillåta sig att vara rädd?
– Hon var inte rädd. Många av de här åklagarna är tuffa – det krävs för att utföra ett sådant här uppdrag. Du måste hålla huvudet kallt, ha en extremt hög arbetskapacitet och samtidigt klara av att vara både samlad och verbal.

Hot mot familjemedlemmar
Författarna noterade att åklagarna i regel hade en inställning om att ”lite får man tåla”.
– Att bli kallad hora har blivit så vanligt att det knappt är något man reagerar på. Men vi tror ju att man raserar rättsväsendet om man börjar normalisera det här, säger Lars Einar Engström.
En del av åklagarna berättade att de har tagit emot hot mot sina barn eller att barnen har fått direkta hot. En yngre kvinna sade rakt ut: ”Tack och lov att jag inte har barn!”, med anledning av hotbilden.
– Vi tycker att det är orimligt att man över huvud taget ska behöva tänka så. Det är verkligen ett hot mot demokratin. Hoten kryper in under huden på de drabbade och blir svåra att skaka av sig. Vissa berättade att de har svårt att sova, säger Greta Svensson.
Många myndighetspersoner utsätts för hot i sitt arbete. Vad utmärker åklagarna?
– Det som skiljer åklagare från exempelvis poliser och domare är att åklagare ofta träffar den tilltalade vid flera tillfällen och för sedan fram bevis och fattar beslut i eget namn. I många andra statliga sammanhang fattas besluten i myndighetens namn. Det innebär att den åtalade riskerar att uppleva åklagaren som sin personliga motståndare; ”Lisa Larsson vill sätta dit mig!”.

I Brottsförebyggande rådets rapport Otillåten påverkan mot myndighetspersoner från 2016, uppgav 59 procent av överåklagarna och 54 procent av kammaråklagarna och chefsåklagarna att de hade utsatts för trakasserier av olika slag. Det som utmärker kvinnorna är att de drabbas av en annan typ av tillmälen, konstaterar författarparet.
– Åklagare har blivit ett kvinnoyrke och de flesta åtalade är unga män där en del har svårt att acceptera att det är en kvinna som sitter och anklagar dem. Kvinnliga åklagare drabbas av sexuella anspelningar och nedvärderande kommentarer om utseende och klädsel, men även rena sexuella trakasserier i och utanför rättssalen.
Under arbetet med boken närvarade författarna vid ett flertal rättegångar och chockades då av den ibland råa och hotfulla jargongen – som de upplevde sällan ledde till repressalier.
– I rättssalen kan åklagaren få höra saker som ”Jag ska knulla din mamma” eller ”Jag vet var dina barn bor”, utan att domaren säger till. Vi reagerade också över att den åtalade ibland sitter med en hejarklack av kompisar och att dessa tar bilder på åklagaren, trots att det är förbjudet.

Stort mörkertal
De som visar störst oro för hoten mot åklagarna och andra myndighetspersoner är de säkerhetschefer som författarna har talat med. Säkerhetspersonalen har också ökat i antal det senaste decenniet. Detta, liksom att personskyddet för åklagare har stärkts och att nya rättegångssalar designas med ett större säkerhetstänk, skulle kunna innebära att hoten tas på större allvar. Men det kan också vara ett tecken på att man förväntar sig större hot framöver, tror författarna.
– De säkerhetschefer som vi har talat med är djupt bekymrade inför utvecklingen framåt. De vittnar också om att det förekommer långt fler hot än vad statistiken visar idag, säger Lars Einar Engström.

Hur kommer det sig?
– Det hänger ihop med att inrapporteringssystemen räknas som offentlig handling. Åklagarmyndigheten maskar oftast namnen, men om man verkligen vill någon illa är det inte svårt att lista ut vem det är som har rapporterat in ett hot.

Både Greta Svensson och Lars Einar Engström har en pessimistisk syn på den framtida utvecklingen. De är rädda att hoten och trakasserierna mot åklagare kommer att bli mer vanligt förekommande. Men de noterar också ett antal åtgärder som de tror skulle kunna innebära en chans till förbättring. Exempel på sådana åtgärder är att sätta två åklagare på fler rättegångar, att låta den tilltalades ”hejarklack” sitta i ett separat rum under rättegången samt att domare markerar kraftigare om det förekommer knuffar eller verbala trakasserier under rättegången.
– Vi tror att det krävs större krafttag från Åklagarmyndigheten för att stävja normaliseringen av hoten. Men ta skolan som exempel: hur kan skolan idag acceptera att lärare kallas för hora? Jag tror att det håller på att ske en uppluckring av normer som är genomgående i hela samhället, säger Greta Svensson.
År 2022 var Åklagarmyndigheten trots allt den mest attraktiva arbetsgivaren för unga jurister. Vad tror ni om framtiden för kvinnliga åklagare?

– Kvinnor går generellt ut med högre betyg från universitetet vilket tyder på att antalet kvinnliga åklagare förmodligen kommer att öka ytterligare framöver. Därför är det extra viktigt att samhället som myndigheten står bakom dem för att ge dem bättre stöd.
Vilken typ av stöd efterfrågar åklagarna själva?
– De flesta har redan skyddade personuppgifter och de kan i vissa fall erbjudas larm i hemmet och psykosocialt stöd. Men det vi upplevde att flera av de vi talade med hade ett behov av var att utbyta erfarenheter med kollegor. Det saknas nätverk för kvinnliga åklagare idag och många efterfrågar både mentorer och samtalsforum där de kan lyfta de här viktiga frågorna.
Ni skildrar i boken åklagarnas tunga arbetsbelastning; ofta är de ensamma med 40–60 fall som de jobbar med parallellt. Därtill kommer risken för hot och trakasserier. Vad tycker åklagarna om sitt val av yrke?
– De älskar sina jobb och säger även att de vill rekommendera det till unga juriststudenter. Kvinnorna vi har talat med lyfter fram att de jobbar med spännande och viktiga frågor. Överlag har de ett starkt rättspatos och vill att brottsoffren ska få upprättelse. Det väger för de allra flesta upp hög arbetsbelastning och hot.
I höst åker ni på turné i landet för att prata om boken. Vad hoppas ni att den ska leda till?
– Vi hoppas på att bredda kunskapen om åklagaryrket och att lyfta fram åklagarna i ljuset. Det hänger på dem om rättskedjan ska hålla i framtiden.