Akavia Aspekt fick en pratstund med Fredrik Reinfeldt, Sveriges tidigare statsminister och före detta partiledare för Moderaterna, i samband med att han besökte Studio Akavia för ett samtal om ålderism och åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Reinfeldt hamnade rejält i hetluften när han 2012 i en intervju i tidningen Dagens Nyheter adresserade frågan om höjd pensionsålder. Eftersom det svenska folket lever allt längre behöver vi också jobba längre upp i åren om vi vill behålla samma ekonomiska standard – och i intervjun nämnde han 75 år som ett ”riktmärke” för hur långt framtidens arbetsliv kan komma att sträcka sig. Flera fackförbund kritiserade uttalandet. Idag, nästan tio år senare, står han fortfarande bakom resonemanget. 

– Vad helst du säger som är nytt och oväntat tenderar att framställas som ”mot detta finns bara kritiker”. Jag mötte många där och då och under åren efter som tackade mig för uttalandet, eftersom de hade kämpat för att få fortsätta arbeta längre upp i åldern, säger han och tillägger:

– Jag är glad för att jag försökte beskriva det samhälle som vi är på väg mot, givet hur den mänskliga förmågan och befolkningssammansättningen utvecklas. Sedan måste man inte vara fixerad just vid talet ”75”, men jag tror att det idag är allmänt accepterat att vi behöver jobba längre upp i åldern. 

Efter den politiska karriären har Fredrik Reinfeldt, som numera är egenföretagare, kommit att engagera sig i frågan om åldersdiskriminering och ålderism. 2016 släppte han boken Nya livet, som hade den kortfattade undertiteln ”Om att leva till 100, arbeta till 75, börja om vid 50 och komma igång vid 25”. Han har också varit involverad i regeringens Delegation för senior arbetskraft, där han i en rapport bland annat argumenterade för att talang inte är någon engångsföreteelse som bara existerar i yngre år, utan något som vi bär med oss hela livet. 

I efterhand kan konstateras att Reinfeldts uttalande under 2012 var ett tecken i tiden. Hösten 2019 klubbade riksdagen, inom ramarna för den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen, igenom förslaget om höjd pensionsålder. Detta innebär i korthet att den lägsta pensionsåldern höjs successivt under de närmaste åren, och en tungt vägande anledning till detta är just att svenskarna lever längre och är allt friskare högre upp i åldern. Samtidigt visar forskning att det förekommer en omfattande åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Sannolikheten att kontaktas av en arbetsgivare minskar avsevärt redan i 40-årsåldern och närmare 65-årsåldern är den bara två-tre procent, enligt en rapport från Delegationen för senior arbetskraft. Här infinner sig alltså en motsägelse: å ena sidan behöver vi jobba längre, å andra sidan finns en ålderism som utestänger många äldre från arbetsmarknaden. Fredrik Reinfeldt har själv sett människor drabbas av detta.

Jag vet om personer runt 50 som inte ens blir kallade till intervjuer av arbetsgivare. De är då enbart bortsorterade av åldersskäl och får inte en chans att visa vad de står för eller vad de kan.

Hur kan en sådan attityd hos arbetsgivarna ändras?

– Det kräver opinionsbildning, ökad kunskap om demografin framöver och att det lyfts fram exempel på äldre som arbetar, säger Fredrik Reinfeldt.

Ålderism i arbetslivet hänger ihop med olika seglivade negativa föreställningar om äldre. Det kan röra sig om att äldre besitter förlegad kunskap och inte är lika hungriga. Det finns också en hypotes om att produktiviteten minskar och lönekostnaderna ökar i takt med arbetstagarens stigande ålder. Vissa studier pekar på att så är fallet, medan andra tvärtom visar att produktiviteten ökar. Eller som det konstateras i en rapport: ju nyare studier och ju mer direkta indikatorer som används för att mäta arbetsprestation, desto mindre blir stödet för den hypotesen.

Det kanske ligger något i att vissa yngre ibland är mer hungriga, men då är frågan: är detta den enda värderingen och egenskapen som arbetsgivaren vill se representerad på arbetsplatsen? Någon som är äldre har mer erfarenhet och har varit med om andra utmaningar och faser i livet. Det är viktigt att arbetsplatser har en blandning av olika åldrar, kompetenser och erfarenheter, säger Fredrik Reinfeldt.

Han tycker att arbetsgivare och rekryterare behöver bli mer medvetna om ålderism vid rekryteringsprocesser.

– För att minska ålderismen kan man börja att anställa äldre. Jag tror att det är nyttigt för arbetsgivare att anställa personer som är äldre än de själva. Man behöver inte göra det alltid, men någon gång. Det prövar ens tankeverksamhet och föreställningar om vad som är talang och vad som är utvecklingsbart. Vi har en tendens att tänka på talang som en engångsföreteelse hos väldigt unga, men det stämmer inte. 

 Han menar att befolkningsutvecklingen, med en allt högre andel äldre, är ett annat skäl till att rekrytera äldre.

– Risken med att fokusera på ett enda smalt och yngre ålderssegment är att man får en förvanskad bild av hur världen ser ut. Att bara rekrytera yngre blir fel med tanke på att vi ser en seniorexplosion i världsbefolkningens samtliga delar. Köpkraften, demokratiskt inflytande, påverkan på samhällsutvecklingen… allt det kommer framöver i hög grad att präglas av äldre, säger han.

Under intervjun kommer Fredrik Reinfeldt in på The Happiness U-Curve, som pr-konsulten John Mellkvist nämner i sin bok om ålderism, Välj din ålder. Forskning visar att människors välbefinnande är som lägst omkring 50-årsåldern för att sedan klättra uppåt, ett fenomen som har gett upphov till uttrycket.

– Det finns föreställningar om att det är tvärtom, men nästan alla lyckokurvor pekar uppåt efter 50, det vill säga människor mår bättre då och känner sig mer tillfreds med sig själva. Detta indikerar också att det är omkring 50-årsåldern som vi är mer beredda till omställning och nystart i livet. Det här tillfället att skifta karriär eller byta inriktning behöver utnyttjas i högre utsträckning, men det hänger också på att vi pratar om ålderism, uppmuntrar denna typ av tänkande och sätter av resurser. Jag har träffat många som har gjort spårbyten senare i livet och de har sagt ”det är det bästa jag har gjort” – men de var också tveksamma och rädda före skiftet, säger Fredrik Reinfeldt och fortsätter:

– Här är till exempel omställningspengarna i kollektivavtalen viktiga. De kan användas till fortbildning och kompetensutveckling när man redan har ett jobb, inte bara vid arbetslöshet. På det sättet kan man göra sig mer anställningsbar även högre upp i åldern. Sådana resurser måste användas mer aktivt. 

 

I debatten lyfts ofta mer eller mindre kända personer fram som exempel på äldre som jobbar högre upp i åldern. För någon som inte är känd är det sannolikt svårare att tackla ålderismen. Hur ser du på det?

– Det är en bra poäng. Ålderismdebatten förs ofta av journalister, skådespelare eller andra kändisar. Det kommer inte till att ske någon verklig förändring förrän vanliga människor får komma fram och uttrycka en vilja om att fortsätta jobba högre upp i åldern, och bli respekterade för det.