Människor har i alla tider bytt varor och tjänster med varandra. Långt innan vi hade nationella valutor – och väldigt långt före betalkort och kryptovalutor – fanns det uppgjort hur många rävskinn det gick på en tacka järn, eller hur många dagsverken ett torp var värt i hyra. Det vi i dag kallar delningsekonomi, där människor via tekniska plattformar byter varor och tjänster med varandra, är med andra ord inget nytt. Tekniken är det förvisso, Airbnb hade inte fått ett sådant stort genomslag om det inte vore för smartphones och trådlös uppkoppling, men å andra sidan var Stockholm redan i slutet av 1800-talet fullt av personer som hyrde ut sovplatser i sina hem som ett sätt att dryga ut inkomsterna.

Airi Lampinen.– Självklart är tekniska, juridiska och ekonomiska aspekter av dagens delningsekonomi intressanta och viktiga att studera, men oavsett hur bra lösningar man hittar där är det de mänskliga aspekterna, de sociala interaktionerna mellan människor, som nu som då får det hela att fungera, säger Airi Lampinen.

Hon är docent i människa-maskin-interaktion vid Stockholms universitet och, som den socialpsykolog hon i grunden är, mycket intresserad av hur människor interagerar med varandra via ny teknik. Det var när hon tillsammans med andra forskare studerade ett försök till delningsekonomi vid dåvarande Tekniska Högskolan i Helsingfors 2008 som hon för första gången blev varse hur viktiga sociala interaktioner är för att få delningsekonomin att fungera.

– Tanken i det försöket var att utveckla ett digitalt forum för studenterna där de skulle kunna dela med sig av eller sälja begagnade saker som andra studenter skulle kunna ha nytta av.

Läs också: Bygg sociala nätverk på rätt sätt

Studenterna skulle också kunna be varandra om hjälp, till exempel att bära möbler när de skulle flytta eller andra vardagsnära tjänster, men trots att studenterna rapporterade att de absolut kunde ha nytta av den här sortens peer-to-peer-utbyte blev det tydligt för forskarna att många tvekade att ta del av det – inte för att de var rädda för att bli utnyttjade, utan för att de var rädda för att själva uppfattas som någon som utnyttjar andra.

– Det handlade sällan om att tekniken eller pengarna var i vägen, utan det handlade om ömsesidigheten.

Airi Lampinen.

Det forskarna upptäckte var att studenterna kände sig förvirrade kring frågan om tacksamhetsskuld. Om någon hade lagt upp att de gav bort en soffa gratis på grund av flytt, hade man då som mottagare gjort skäl för soffan bara genom att hämta upp den? Eller borde man visa något slags tacksamhet? Vad förväntades egentligen av mig som mottagare?

Läs också: Nätverk som gör nytta

Airi Lampinen har efter projektet fortsatt att undersöka vilken roll sociala interaktioner spelar för att få delningsekonomin att fungera. I en ny bok skriver hon om sina erfarenheter av att studera dels Airbnb, dels Couchsurfing, två tjänster som båda förmedlar boenden på resa. Där Couchsurfing har fokus på det mänskliga mötet, att upplåta en sovplats i sitt hem för att möta en ny medmänniska, har Airbnb utvecklats till att bli mer och mer av en opersonlig rumsförmedling. Sajten har blivit mer professionell, och användaren som ska boka rummet får mer en känsla av att motparten är ett företag, något opersonligt, än en annan människa.

Bli studentmedlem

Du som pluggar kan bli medlem i Akavia. Som medlem får du ta del av de förmåner som omfattar studenter.  Medlemskapet är kostnadsfritt och du får hjälp att starta din framtid. Läs mer om Akavias studentmedlemskap här. 

– I de fallen ser vi att användarnas agerande förändras. Då minskar fokus på vad jag som gäst förväntas bidra med i form av socialt samspel och man ser det i princip som ett enbart monetärt utbyte.

Riktigt bra tekniska lösningar som ger ett professionellt intryck kan påverka människors syn på vad som förväntas av dem.

– De går från att vara deltagare som vill bidra till att bli konsumenter som förväntar sig service. Inget av det är dåligt, för ibland vill man ha det ena och ibland det andra, men man måste inse att designen påverkar beteendet, och att beteendet påverkar hur och på vilket sätt tjänsten blir framgångsrik.

Ska bostadsrättsföreningen sätta upp en digital tjänst där medlemmarna kan låna verktyg av varandra är det kanske bättre att bara ha en Facebook-grupp än en supersnygg, specialanpassad teknisk lösning.

– Många delningsinitiativ handlar i grunden om nya sätt att mötas och då behöver tekniken utvecklas så att den stöttar sociala beteendena. Människor känner sig tryggare när de vet vad som förväntas av dem, och om designen är otydlig så att en förväntar sig sociala möten och en annan professionell service blir det problematiskt.

Samma tanke skulle även kunna appliceras på arbetsplatser. Efter pandemin när många yrkesgrupper har kunnat jobba hemifrån märker många arbetsgivare att vissa anställda vill fortsätta att jobba flexibelt. Samtidigt krävs närvaro för att bygga teknik och teamkänsla, och lösningen på en del arbetsplatser har varit att försöka skapa elektroniska tjänster för att planera sociala interaktioner som till exempel gemensamma frukostar och afterwork, men, återigen, vill man betona människors ansvar för att bidra till arbetsplatsen, att de är där som människor, kan designen spela roll även här.

– Teknik och juridik kan bara stötta tjänster till en viss gräns, men för att det ska nå längre måste det hända saker mellan människor, säger Airi Lampinen.

Läs också: Bygg framgångsrikt nätverk som konsult

Tre faktorer som påverkar relationer i delningsekonomin

  1. Ömsesidighet. Handlar tjänsten om att byta en vara eller tjänst mot pengar, eller handlar det lika mycket om att skapa sociala band? Människor behöver veta hur det är tänkt, annars känner de sig obekväma eftersom de inte vet vad de förväntas bidra med.
  2. Personliga gränser. Att dela till exempel bil eller hem innebär att främlingar bjuds in i det som anses mycket privat. Då måste värden fundera på inte bara hur hen själv känner för det, utan även hur familj, grannar och kanske hela grannskap påverkas.
  3. Inkludering. Delningsekonomi behöver vara enkel och intuitiv att förstå, något som är lättare att uppnå om den vänder sig till en begränsad grupp med liknande värderingar. Samtidigt kräver delningstjänster en viss mängd deltagare för att det ska finnas tillräckligt många givare och tagare, och ibland är inkludering själva syftet med tjänsten. Då måste man hitta sätt för att skapa gemenskap mellan människor som har olika bakgrund, olika sätt att kommunicera på, och ibland även olika värderingar, något som inte alltid är det lättaste.

Läs också: Maximera ditt digitala nätverk