Tidningen för dig som är medlem i Akavia

Chef

Blåste i visselpipan mot övergreppen

Publicerad

En ny lag stärker skyddet för visselblåsare – men att det över huvud taget behövs är ett underbetyg för våra organisationer. Det tycker före detta FN-tjänstemannen Anders Kompass. Han stängdes av från jobbet när han slog larm om att FN-soldater hade begått sexuella övergrepp mot barn.

Det var 2014, mitt i sommaren och semestertid
på FN:s kontor i Genève. En kollega klev fram och räckte över en rapport.
− Han sa att jag måste läsa den, att den innehöll allvarlig information, berättar Anders Kompass, som vid den här tiden var ansvarig för fältverksamheten på FN:s kontor för mänskliga rättigheter, OHCHR.

Rapporten avslöjade upprepade fall av sexuella övergrepp mot barn i krigsdrabbade Centralafrikanska republiken. Gärningsmännen var FN-soldater, på plats för att skydda. Av rapporten framgick att soldaterna hade krävt sexuella tjänster av barnen i utbyte mot matpaket och fickpengar.
− Det handlade om unga, hemlösa pojkar på åtta, nio, tio år som hade tagit tillflykt på den internationella flygplatsen i huvudstaden Bangui, berättar Anders Kompass.

Han hade själv, bara några månader tidigare, varit där och sett hur invånare bodde i tillfälliga skydd byggda av mattor och presenningar.

När han fick rapporten på sitt bord hade övergreppen pågått i månader och allt tydde på att de fortfarande pågick. Därför var det bråttom att agera. I rapporten framgick det att de flesta soldater som hade begått övergrepp kom från Frankrike, så i samband med ett internationellt möte i en annan fråga informerade han de franska delegaterna om situationen. Senare lämnade han även över rapporten. 

− Det absolut viktigaste var att förhindra fortsatta övergrepp på de utsatta barnen. Jag hade tilltro till att Frankrike skulle agera ansvarsfullt, säger Anders Kompass och berättar vidare att han även informerade sin närmaste överordnade om hur han hade hanterat situationen.

Där kunde den här historien ha slutat. Ett dussintal franska soldater skickades omedelbart hem från Centralafrikanska republiken. Anders Kompass hade inte en tanke på att hans agerande skulle kunna komma att ifrågasättas. Såväl i Sverige som internationellt har han hyllats för sin hantering av informationen om övergreppen, men inom FN har bemötandet delvis sett helt annorlunda ut.

Nio månader efter att han hade tagit emot rapporten anklagades han för att ha begått ett grovt tjänstefel då han överlämnade den till de franska delegaterna. En intern utredning tillsattes och han stängdes av från sin tjänst med argumentet att han kunde påverka utredningen om han jobbade kvar. Efter 20 års FN-tjänst fick han lämna ifrån sig dator, telefon och passerkort, och eskorterades ut från kontoret. Han blev också beordrad att inte tala med kollegor, utomstående och allra minst med journalister om vad han var anklagad för. 

− Det värsta då var ryktesspridningen. Tänk själv. En man i min ålder, som är chef. Jag måste ju antingen ha förskingrat pengar eller trakasserat en kvinnlig medarbetare. Det var jättejobbigt att inte kunna berätta
vad som faktiskt hade hänt.

Anders Kompass berättar att han, varje gång han delar med sig av sin historia, får en känsla av att han genom sin berättelse bidrar till att framställa visselblåsning som något väldigt stort och dramatiskt. När man pratar om visselblåsare handlar det, upplever han, ofta om enskilda personer som har fått göra stora uppoffringar. Han är rädd att de berättelserna ska bli avskräckande snarare än inspirerande.

Det han egentligen tror behövs är många människor som visslar ifrån till vardags. 

− Hur skapar vi arbetsplatser där människor är orädda och där det inte är en stor grej att lyfta fram sådant som inte är bra? Det måste vi prata mer om.

Han välkomnar den nya lagen som ska ge starkare skydd åt visselblåsare i Sverige, men är samtidigt tudelad inför det skärpta skyddet. 

− Det är hemskt att det behövs. Det borde vara självklart i våra organisationer att man kan påtala brister och fel utan att riskera sitt arbete eller sin hälsa.

Efter att Anders Kompass hade eskorterats ut från kontoret i Genève överklagade han beslutet om avstängning. FN:s interna skiljedomstol gav honom rätt. Domstolen ansåg inte att det fanns skäl att misstänka att han skulle påverka utredningen eftersom han hela tiden hade varit öppen om hur han hade hanterat rapporten om övergreppen. 

I och med att domslutet blev offentligt blev det, i samband med att domen meddelades, känt vad det egentligen var Anders Kompass stod anklagad för.

− Det var väldigt viktigt för mig, säger han men tillägger att han inte var beredd på att hans fall skulle få så stor uppmärksamhet. 

Övergreppen i Centralafrikanska republiken, men också FN:s hantering av Anders Kompass, uppmärksammades över världen med artiklar i The Guardian, New York Times, Le Monde och en lång rad andra internationella medier. Fallet väckte starka reaktioner och efter påtryckningarna tillsatte FN:s generalsekreterare en oberoende expertpanel för att granska inte bara Anders Kompass agerande, utan alla berörda FN-anställdas agerande i det aktuella fallet. Expertpanelen friade Anders Kompass på alla punkter. I stället riktades allvarlig kritik mot FN-ledningen för att inte ha agerat för att skydda de utsatta barnen.

Anders Kompass berättar att han inte såg sig själv som visselblåsare när han lämnade över rapporten till de franska tjänstemännen. 

− För mig var det bara en del av mitt jobb. Tack vare att vi agerade snabbt och inte minst genom arbetet lokalt, där man hade tagit fram rapporten, lyckades vi stoppa övergreppen.

Så här i efterhand ser han däremot att han blev en visselblåsare i samband med att han vägrade avgå och tog strid i domstol. 

Han beskriver FN:s organisation som starkt hierarkisk, något som han tror gör det extra svårt att påtala problem inom en organisation. 

Efter allt som hade hänt kände han att han inte kunde jobba kvar på FN, så i början av 2016 sa han upp sig och återgick till sin tjänst på utrikesdepartementet.

− När man jobbar på FN får man se det värsta av världen. Då måste man kunna känna arbetsglädje också, och det gick inte efter allt som hade hänt. Jag kände att jag inte hade ledningens respekt samtidigt som mitt förtroende för ledningen allvarligt hade skadats, och då gick det inte att fortsätta.

Den nya lagen om ökat skydd för visselblåsare innebär bland annat att det ska bli lättare att anmäla missförhållanden anonymt. Det ska finnas interna visselblåsarfunktioner dit oegentligheter kan rapporteras. Det ska också finnas externa kanaler dit man kan vända sig. De externa visselblåsarfunktionerna kommer att skötas av särskilt utpekade myndigheter. 

Anders Kompass funderar över vad det egentligen säger om våra organisationer att det behövs visselblåsarfunktioner dit man kan vända sig anonymt.

− Det är hård konkurrens på många arbetsplatser i dag och många anställda är nog rädda för att uppfattas som besvärliga.  Jag tror att många väljer att vara tysta för att inte riskera karriären. Det är allvarligt om man får ett klimat där det inte går att peka på problem.

Han hoppas att den nya lagen inte bara ska öppna nya kanaler där man kan anmäla missförhållanden anonymt utan också leda till diskussion om hur man skapar arbetsplatser där det är lätt att påtala brister. 

Han tycker att vi här i Sverige borde ha goda förutsättningar att etablera organisationskulturer där det går att ta upp obekväma frågor – utan att behöva vara rädd för att straffas.

− Vi har haft demokrati länge och våra organisationer är inte lika hierarkiska som i till exempel Sydeuropa. Vi borde klara av att samtala om problem, säger han. 

Anders Kompass lärdomar om visselblåsning

/ Det är svårt att vinna mot en överordnad. ”Även om jag fick rätt i domstol blev det svårt att jobba kvar. Högkommissarien däremot satt kvar hela sin mandatperiod.”
/ Även om priset kan bli högt måste man följa sitt samvete. ”Om du instinktivt känner att något är fel, då ska du säga det.”
/ Chefer och arbetsledare måste få bättre förståelse för att organisationen vinner på att det finns en öppenhet och möjlighet att påtala oegentligheter. ”Man kan ha regelbundna möten där medarbetare uppmanas att lyfta just missförhållanden.”

Publicerad