Just nu förbereder European Space Agency, Esa, sin nästa uppskjutning till Mars sommaren 2020. En rover ska skickas upp med uppgift att söka efter spår av liv på planeten. Till sin hjälp har man en borr som kan ta sig två meter ned i marken för att undersöka underjorden.
– Har det någonsin funnits liv på Mars hoppas vi hitta spår av det. Det är inte uteslutet att liv kan finnas där än i dag. I vilket fall lär vi oss mer om planeten, dess beboelighet och solsystemets historia, säger Anders Jordahl som jobbar med att förbereda Esas planer och beslut för utforskningen av solsystemet.
Läs också: Det tjänar samhällsvetarna 2022
Varje komponent i en farkost är utvald med största noggrannhet och måste genomgå många olika tester för att ingenjörerna ska kunna försäkra sig om att ingenting går sönder eller slits ut snabbare än beräknat.
– Nu när arbetet med att skicka kvinnor och män till Mars inte längre ses som science fiction utan som ett kommande naturligt steg, är prövningarna ännu fler, förklarar han.
En bemannad expedition kommer kantas av utmaningar. På Mars utgör strålningen ett av de största hindren. Den kommer både från solen och från avlägsna håll i rymden. Jorden har ett skyddande magnetfält – något som Mars saknar.
Läs också: Samhällsvetare - kompetensutveckla dig på egen hand
– Strålningen hindrar oss inte från att resa till Mars, men utan skydd skulle astronauterna få sin hälsa förstörd på sikt, vilket är något vi inte kan riskera, konstaterar han.
De psykologiska aspekterna kring en rymdresa utgör en annan utmaning. Avståndet mellan jorden och Mars är cirka 56 miljoner kilometer och även den kortaste expedition skulle ta minst ett år tur och retur. Stannar man längre kan expeditionen behöva tre år eller mer.
– Hur klarar en liten grupp människor att jobba tätt ihop så länge under krävande förhållanden, utan hjälp utifrån om något skulle gå fel? Hur påverkas de av att befinna sig så långt från jorden?
Läs också: Samhällsvetare - så blir drömjobbet ditt
Anders Jordahl har alltid varit intresserad av rymden och science fiction. Han minns hur han ritade väldiga teckningar över solsystemet när han var fem, sex år gammal.
– Jag såg Star Wars-filmen Jedins återkomst när den kom på bio. Det var närmast en religiös upplevelse, berättar han.
Trots ett stort rymdintresse hade han inte en tanke på att han en dag skulle bli en del av den europeiska rymdorganisationen. Ämnen som matte och fysik tillhörde inte favoriterna. Han satsade i stället på en pol mag i statskunskap med inriktning på internationella organisationer. Men med sin D-uppsats var han tillbaka till rymdområdet och gjorde intervjuer på Esa i Paris.
– Även om en rymdorganisation som Esa har många ingenjörer behövs ju även andra yrkeskompetenser: statsvetare, jurister och ekonomer.
Läs också: Konsten att samarbeta med någon du ogillar
En av jobbets största utmaningar är att nå samsyn mellan olika representanter med skilda intressen. En annan är att hantera ett stort antal frågor.
– Det kan handla om tekniska rapporter som kräver sakkunskap. Jag måste kunna föra varje fråga vidare på ett korrekt vis utan att ha möjlighet att sätta mig in i alla detaljer.
Läs också: Var inte så hård mot dig själv
Anders Jordahl och teamet han jobbar i anordnar möten där Esas medlemsstater tar beslut om utforskningen av solsystemet. Han ansvarar också för kontakten med de vetenskapsmän och som ger råd i sakfrågor.
– Vi har ofta en eller flera astronauter med på våra möten. Det är fortfarande en lite overklig känsla att sitta med någon som precis har kommit tillbaka från en rymdfärd och höra personen berätta hur det var.
Publicerad